Men så kommer aftonen, och har dagen varit svår, så är dock denna desto herrligare. Hvilken stillhet efter larmet! Hvilken skönhet! Ingen beskrifning skall, om än svagt, kunna återgifva den syn man då njuter från dessa höjder. Ja, härifrån måste det ses. Det ar Paris, verldsstaden, skönhetens, den moderna skönhetens stad, med sin bugtande flod, sina kupoler och broar, sina parker och alléer; sålunda måste det ses i det varma ljuset af en sydlig vårafton och med en ram af dessa blomstrande trädgårdar. Icke vackrare, endast mera sagolikt blir det, när myriader ljus tändas dernere och det nästan på en gång; det ser ut som om en osynlig hand sakta strödde stjernor ned på jorden. Här sitter jag afton efter afton och skådar ut och samlar i mitt minne summan af hvad jag upplefvat. Huru litet och fattigt! vill kanhända någon säga som genomgår min resestatistik; jag säger, huru mycket! huru rikt! Haf tack, Paris! gästfriaste bland städer, som dukar din herrlighets bord lika för alla, när de blott komma med ett öppet öga och ett rent, barnsligt sinne. Huldrika, välvilliga fé mot dem som intet annat önska än att stilla få beskåda din skönhet; — förfärliga mot dom som bringa lidelsen och begäret med. Ja, du är den sanna féen i sagan, som gifver de i trollborgen fångna menniskobarnen tillåtelse att gå i alla salarna, den ena rikare än den andra, blott icke i den sjunde och sista. Huru många emotstodo frestelsen att vilja se féens sjunde och sista! hvilka fasor hafva de skådat bakom den förbjudna dörren! Haf tack, Paris, du vårens stad! Det doftar ljuft under dina alléer, och näktergalarna älska dig; det är ett godt tecken! Farväl, Paris! barnastad! aldrig såg jag skönare barn än dina små; aldrig gladare, friskare barn än dina stora.... Haf tack, Paris! förtjuserska, smärtedöfverska, som förmår att bringa lifvets sorgsna styfbarn till att glömma det — de äro sådana och inbilla dem att de äro glada och lyckliga; var tiofaldt tackad! Men jag
