för öfrigt en präktig menniska och menar väl med mig. Den der anonymiteten, du säger »styrka så underbart i det kritiska ögonblicket», är dock endast som ett paraply vid början af regnskuren. Man går så behagligt trygg och hör de första dropparna falla, Men växer det till en störtskur, så får man minsann droppet i nacken; och då man icke kan bli mer än våt, så kastar man slutligen förargad bort skärmen. Gör du likaså! hvad tjenar en anonymitet till, som i verkligheten alls icke existerar? Låt den trasan falla! Tror du att i ett samhälle som detta, der alla som icke i andligt hänseende räkna sig till la brute sitta som missfoster i spiritus, hvilkas än så obetydliga afvikelser hundrade gånger blifvit skärskådade och undersökta, — tror du att en sådan abnormitet, som ett qvinnligt författarskap, skulle kunna döljas?
Moraliskt taladt kan en anonymitet icke existera här, svarade jag; men den kan derföre äga ett slags juridisk giltighet. Så länge man ej har satt sitt namn under ett arbete har heller ingen lof att nämna det i offentlig skrift. En förbrytelse häremot är en förbrytelse mot all ridderlighet, all folkrätt, af hvilken vi fruntimmer, efter hvad jag hoppas, också äro delaktiga.
Det skall dock ske! Det skall ske, var viss derom! Du, med din juridiska rätt!
Och slutligen skall anonymiteten gälla i ett aflägsnare område, der det personliga ej verkar. Den skall gälla utom staden, den skall gälla för skräddare och skomakare, som man säger.
Skräddare och skomakare, utropade min ihärdige vän. De höra nu för tiden till auktoriteter och kritici.
Antaget att din skomakare är en estetiskt bildad person! Du har just nyss gifvit ut en bok, på hvars anonymitet du lägger stor vigt. Hela staden nämner dig för resten såsom författaren. Din skomakare har måhända den mest brinnande lust att säga dig, i det han lemnar dig ett par stöflar, hvilka han
