Denna allvarligare, mera praktiska uppfattning af anonymitetens väsende har den utanför stående naturligtvis icke, och således upprann den för mig först då när jag, nästan emot min vilja, sjelf satte foten på denna farliga bana, och det vid en ålder då många allaredan lemna den. Saken förlorade derigenom visserligen mycket af sin poetiska gloria, i samma mån som den tilltog i nytta och nödvändighet.
Jag trodde verkligen då, att anonymitet bestod i och kunde vidmakthållas genom att underlåta att sätta sitt borgerliga namn på titelbladet och hårdnackadt afvisa hvarje anspelning. Denna behagliga illusion var — en illusion; men jag kan försäkra att den dock för mig var af oberäkneligt gagn och skall så vara för alla i min ställning. Den styrker underbart i det kritiska ögonblick då den första produkten kommer ut, så att man kan läsa annonserna derom i tidningarna med ett lugn som om det alldeles icke anginge oss. Efter de första dagarnas konfysa medvetande om att hafva »gjort någonting godt», något som man dock mera har att afgöra med sitt eget samvete än med andra, går man omkring så käckt som en struts, hvilken med hufvudet under vingen tror sig fullkomligt säker för de förföljande jägarne. Jag är anonym! säger man.
En ungdomsvän, som jag på länge icke hade sett, besökte mig någon tid efter det en sådan först utgifven bok hade sett ljuset. Ännu ser jag den tillbakahållna skalken i ögat, hvilken för tjugu år sedan förtrollat mig och som lika många års grundliga husmodersbestyr på landet ännu icke helt och hållet fått bugt med — ännu hör jag hennes allvarsamt vigtiga anmärkning, som ljöd halft som en fråga, halft som ett snusförnuftigt gillande: Du är ju anonym? Ja, det är jag, svarade jag med lika orubbligt allvar. Ack, huru vi skrattade!
Mera radikalt togs saken af en min vän och slägting. Han är något barsk och tvärsäker i sitt tal;
