hvartill beskrifningar? Om man än så noggrant skildrar pokalens form och storlek och berättar att vinet är rödt som glittrar deri, lär man väl deraf huru det smakar? Jag kan berätta om gäster och gästlif och till underlag taga ett än så präktigt sceneri; — det bästa, det som erhåller själ och värme af det husliga lifvets innersta kärna kan man dock icke beskrifva.
Det är en besynnerlig känsla, att ifrån det hopträngda stadslifvet plötsligen förflyttas till det yppigante sommarlif på ett slott. Själen utvidgar sig, i början nästan ängsligt, smärtsamt, innan den vänjer sig vid rummet; men plötsligt känner den sig hemmastadd; den goda stämningen får flygt och värme, liksom lamplågan när den fångar luft; — och de onda? — med förvåning upptäcker man att många af dem icke äro till. Huru många sorger och olyckor, som utan vidare skrifvas på ödets räkning, kunna vi icke hafva att tacka små rum och låga tak för? Är det en hyperbol att påstå, det menskligheten — jag säger icke alla menniskor, ty det fordras tid härtill — är skapad att bo i det vi nu kalla palatser, men som om tusen år kanhända är hvarje välbehållen mans boning?
Det svåraste vid ett sådant helgdags herrgårdslif är att förstå begränsa sig. När man, löst ifrån hvardagslifvet, bestämdt att hålla fast vid vissa utstakade pligter, plötsligen icke har annan uppgift hela långa dagen än att roa sig och vara älskvärd — kanhända den aldra svåraste uppgift! — vill man lätt flyga ut; man har svårt för att finna hvila i något. Man låter sig på det behagligaste sätt drifvas än från ett, än från ett annat; man träffar på herrliga, ofta stilla, upplyftande timmar; men man har icke sökt dem, de komma spatserande till oss och draga oss viljelösa med. Du tänker t. ex.: med denna bok i fickan vill jag nu gå bort till det eller det lugna, vackra stället och läsa den der. Men när du går genom bibliotheket, ligger det kanhända en annan bok på bordet;
