Läsare! har det aldrig fallit er in, att till och med liflösa ting, jag menar de oss dagligen omgifvande, tjenande redskap, sätta sig i en oförklarlig förbindelse med oss, hvilken icke beror af blott och bart handlingens mekanik, utan af den vilja, det sinnelag, den känsla, som leder densamma: vi verka på dem, de på oss, så att man ofta frestas till den föreställning att de äro begåfvade med sjelfständig rörelse. Lystra de verkligen till en hemlighetsfull, magnetisk, från oss sjelfva utströmmande inverkan, eller röras de af osynliga händer? Huru ofta gripa de icke varnande och manande in i vårt lif? En gång då jag som helt ung låg dödssjuk i ett främmande land och man hemma ej hade någon aning härom, föll mitt porträtt ned ifrån väggen, just som min mor en afton tänkte på sin frånvarande dotter. Det har hvarken förr eller sednare fallit ner. Huru obarmhertigt kunna ej sådana ting reta oss och liksom rent af göra narr af oss! Du vill ha en dörr att stå öppen; efter tyngdlagarna kan den det, och den har kunnat det, men i dag slår den igen tio gånger, midt för din näsa. Det måtte vara tomten som står bakom dörren! Ja, väl en tomte: men den sitter i ditt eget bröst. I morgon står dörren som du sjelf vill hafva den. Det är som det vore sjunket! säga vi, när ett föremål, som nyss var till hands, på ett obegripligt sätt försvinner. I Syd-Tyskland har man den sägen, att en afliden är oss nära och lägger vår hand öfver det försvunna. En underlig tro! Liksom om dessa kära icke hade bättre att göra, när de omsväfva oss, än att drifva gäck med oss! Nej, jag har förr den tron, att när något oförmodadt kommer igen, så är det våra kära bortgångna, hvilka så väl känna våra svagheter, som
