kärleksfullt bringa oss det. Eller — du äger en sak af ringa vävde, men nyttig och brukbar: en penna, en fingerborg, ett glas. De hafva tjent dig i en förunderligt lång tid. Ingen än så dålig eller vårdslös behandling å din sida kan rubba den trohet hvarmed dessa saker hänga fast vid dig. Men en dag kommer fåfängans ande öfver dig. Du vill ha ett slipadt glas, en fingerborg af silfver eller guld. Och var förvissad om att stålfingerborgen går sin väg samma dag, och du ser den aldrig mera. Det gamla, hederliga, men oslipade glaset begagnar sig af den obetydligaste anledning för att gå sönder — skulle man icke kunna säga af en så fin, sårad stolthet som trots någons. Frestas vi derföre att tro på möjligheten af en sådan gåtfull vexelverkan emellan oss och den yttre verlden, som vi äro eniga om att kalla liflös; huru mycket mera må icke detta vara händelsen med dessa alster af menniskoanden, som denne omedelbarast har meddelat sitt högre lif, nämligen konstverken? Den fängslande makt grefvinnan Katharinas porträtt utöfvade på mig kunde helt naturligt förklaras af föremålets skönhet och taflans förträfflighet. Hvad som var sällsammare och ännu mera väckte och bestyrkte denna, fiktion var deremot en annan händelse. Jag vill meddela den alldeles som den tilldrog sig, icke för att den i och för sig är särdeles intressant, men för att den knyter sig innerligt och på sätt och vis betingande till något af mig sednare upplefvadt, den händelse som jag lofvat att berätta. — Alltså berätta min händelse kan jag; förklare den hvem som vill! Jag gick ofta genom porträttsalen ofvanpå, då jag bebodde det lilla, röda kabinettet som låg innanför densamma, och hvilket vette utåt trädgården. Var det tanklöshet, eller hade porträtterna dernere så alldeles upptagit mitt intresse, men jag hade hittills blott haft en flygtig blick för den gamla samlingen.
