Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
105
UNGA KVINNOR

drypande och gråtande Amy, och sedan den första uppståndelsen lagt sig något, lade man henne, insvept i filtar, till sängs framför en stor brasa, varpå hon somnade. Under detta hade Hanna knappt sagt ett enda ord utan blott sprungit omkring, nästan vild, med trasig klänning och händerna sönderrivna av isen och stören samt håret upplöst. Sedan Amy somnat, allt var tyst och fru March satt sig bredvid sin dotters säng, bad modern Hanna komma till sig och började förbinda hennes illa medfarna händer.

— Är mamma säker på att hon är utom all fara? frågade Hanna viskande och betraktade med ångerfulla blickar det guldlockiga huvudet, som hade varit nära att för alltid försvinna under den bedrägliga isen.

— Fullkomligt, mitt barn, hon har inte blivit skadad, inte ens förkyld, tror jag. Det var snällt gjort av dig att svepa om Amy och föra henne hem så raskt, svarade modern ömt.

— Laurie gjorde allt — jag bara lät henne gå. Mamma, om Amy dör, är det mitt fel, sade Hanna, i det hon sjönk ned på knä bredvid sängen och under en störtflod av ångerns tårar berättade allt vad som hänt, strängt klandrande sin egen hårdhet och under snyftningar framstammande sin tacksamhet över att ha blivit skonad från det straff, som borde ha drabbat henne.

— Det är mitt rysliga lynne som är orsaken till allt! Jag försöker att behärska det och tror mig ha lyckats, men ändå bryter det nu ut värre än någonsin förut. Ack, mamma, vad skall jag göra? Vad skall jag göra? utropade den stackars Hanna förtvivlad.

— Vaka och bed, mitt barn; förtröttas icke i din strävan och tänk aldrig att det är omöjligt att besegra ditt fel, sade fru March, och drog den upprörda flickans huvud till sitt bröst samt kysste de tårdränkta kinderna så ömt, att Hanna grät ännu mer än förut.

— Mamma, du vet inte, du kan inte gissa hur illa det står till med mig! Det förefaller mig alldeles som