om jag inte kan göra någonting, då mitt häftiga lynne kommer över mig. Jag blir så vild, att jag skulle kunna göra någon illa och glädja mig åt det. Jag är rädd att jag endera dagen gör någonting förfärligt, blir förlorad för hela livet och kommer alla människor att avsky mig. Ack, mamma, hjälp mig, hjälp mig!
— Ja, mitt barn, det skall jag. Gråt inte så bittert utan kom alltid ihåg denna dag och föresätt dig av hela din själ att aldrig skaffa dig en likadan. Min älskade Hanna, vi ha alla våra frestelser, några mycket starkare än dina, och ofta behöva vi all vår kraft att besegra dem. Du tycker att ingen i hela världen kan ha ett värre lynne än du, men också jag har varit i samma belägenhet.
— Du, mamma? Hur kan det vara möjligt, du är ju aldrig häftig av dig! utbrast Hanna och glömde för ögonblickets överraskning sina samvetskval.
— Jag har försökt kuva mitt lynne under fyrtio år och lyckats däri endast genom ett ständigt aktgivande därpå. Det går nästan ingen dag förbi utan att jag blir häftig, men jag har lärt mig att inte visa det, och ännu hoppas jag kunna lära mig att aldrig bli ond, fastän jag kanhända behöver ytterligare fyrtio år på mig.
Det tålamod och den ödmjukhet Hanna läste i den älskade moderns ansikte verkade mera på henne än de visaste förmaningar, de strängaste förebråelser. Hon kände sig genast tröstad av det deltagande och förtroende som visats henne; därigenom att Hanna nu visste att hennes moder hade samma fel som hon själv och försökte i grund övervinna det, blev det henne lättare att besegra sitt och hon stärktes i sitt beslut att söka bliva fri därifrån, ehuru fyrtio år tycktes den femtonåriga flickan vara en alltför lång tid att vaka och bedja.
— Mamma, är du ond, när du pressar ihop läpparna och går ut ur rummet, då faster March grälar eller man plågar dig? frågade Hanna, som nu kände sig vara modern närmare och kärare än någonsin förut.
