— Ja, jag har lärt mig att hålla tillbaka de häftiga ord, som vilja tränga över mina läppar, och när jag känner att de äro nära att bryta sig fram mot min vilja, avlägsnar jag mig genast och ger mig själv en liten läxa därför att jag är så svag och eländig, svarade fru March och fäste upp Hannas oordnade hår.
— Men, mamma, hur har du lärt dig att behärska dig så? Det är det värsta för mig, ty stygga ord undfalla mig innan jag vet av det, och ju mer jag säger, desto värre blir jag, tills det slutligen gläder mig att såra andra och säga elaka saker. Säg mig, hur bär du dig åt, mamma?
— Min kära mor brukade hjälpa mig —
— Liksom du gör med oss, avbröt henne Hanna med en tacksam kyss.
— Men jag förlorade henne när jag var litet äldre än du nu är och måste under åratal fortsätta kampen ensam, ty jag var för stolt att bekänna min svaghet för någon annan. Då hade jag svåra dagar, Hanna, och fällde många bittra tårar över mina fel, ty trots alla mina ansträngningar, tyckte jag mig aldrig bliva bättre. Då lärde jag känna din far och kände mig därvid så lycklig, att det tycktes mig vara helt lätt att bli god. Men med tiden, sedan jag fått fyra små barn omkring mig och då vi även därtill blivit fattiga, började åter den gamla striden, ty av naturen var jag inte tålig och det gick mig djupt till sinnes att behöva se mina barn sakna något.
— Stackars mamma, vem hjälpte dig då?
— Din far, Hanna. Han mister aldrig tålamodet — aldrig misströstar eller klagar han, utan hoppas, arbetar och väntar alltid så troget, att man blyges att handla annorlunda vid sidan av honom. Han tröstade och hjälpte mig samt visade att jag måste försöka själv skaffa mig alla de dygder jag ville att mina små flickor en gång skulle äga, ty jag var ju den som borde föregå dem med goda exempel. Det var lättare för mig att kämpa för er skull än för min egen; en förskräckt eller förvånad blick från
