stött, om vi erbjöd oss att låna henne en klänning tills om torsdag? frågade en annan röst.
— Hon är stolt av sig, men jag tror inte att hon skulle taga illa upp det, ty den sjaskiga tarlatansklänningen är allt vad hon har. Den blir väl litet söndersliten i kväll, och då få vi en god förevändning för att erbjuda en annan.
— Vi skola göra vårt bästa. Jag skall bjuda hit unge herr Laurie såsom en artighet mot henne, och så få vi litet att ha roligt åt.
Då Margrets kavaljer kom med glassen, såg han henne blossande i ansiktet och något upprörd. Hon var stolt, vilket kom henne väl till pass nu, ty stoltheten hjälpte henne att dölja den harm och avsmak hon kände över vad hon hört, ty så oskyldig och omisstänksam hon än var, kunde hon likväl ej undgå att förstå andemeningen i sina vänners prat. Hon försökte glömma vad hon hört men kunde det icke och upprepade beständigt för sig själv: »Fru M. har sina planer,» »det var en liten nödlögn att mamma», och den »sjaskiga tarlatansklänningen», tills hon var nära att brista ut i tårar och fara hem för att omtala allt och bedja om råd. Men då det var omöjligt, gjorde hon sitt bästa att se glad ut, och fast hon var nästan förtvivlad, lyckades henne detta så väl, att ingen kunde ana hur mycken ansträngning det kostade henne. Margret var mycket belåten när alla farit sin väg och hon låg i fred i sin säng, där hon kunde undra, grubbla och fundera tills hennes huvud värkte och hennes heta kindben avkylts genom många tårar. De dumma, ehuru välmenande orden hade avslöjat en ny värld för Margret, och det var mycket som störde friden i hennes gamla värld, där hon hittills levat så lycklig såsom barn. Hennes oskyldiga vänskap för Laurie hade blivit grumlad genom det enfaldiga samtal som hon råkat få höra; hennes tillit till modern hade blivit något rubbad genom vad fru Moffat pratat om hennes egennyttiga planer. Det var en dam som dömde alla
