andra människor efter sig själv. Detta hade till följd att Margret beslöt vara nöjd med den gamla klänningen såsom passande för en fattig mans dotter, ett beslut som även framkallats genom den överflödiga medömkan som visats henne av de andra flickorna, vilka ansågo en något begagnad klänning såsom en av de största olyckor under solen.
Den stackars Margret hade en orolig natt och steg upp med matta ögon, olycklig, halvt förbittrad på sina väninnor och halvt missnöjd med sig själv, därför att hon icke sagt rent ut hur saken förhöll sig och så ställt allt till rätta. Alla sovo länge på morgonen, och det var redan middag innan flickorna kommo sig för att göra någonting. — I väninnornas sätt låg någonting som genast föll Margret i ögonen: de visade henne mycket större uppmärksamhet än förut, tyckte hon, intresserade sig på det livligaste för vad hon sade och betraktade henne med blickar som skvallrade om hur nyfikna de voro. Allt detta överraskade och smickrade henne, ehuru hon ej kunde fatta orsaken till deras förändring förrän Bella, som satt och skrev, såg upp från papperet och i en sentimental ton sade:
— Tusensköna, min söta vän, jag har skickat ett bjudningskort till din vän, herr Laurence, till om torsdag. Vi längta så mycket att få göra hans bekantskap, och dessutom är det ju bara en skyldig uppmärksamhet mot dig.
Margret rodnade, men en plötslig lust att plåga sina väninnor litet drev henne att i oberörd ton svara:
— Du är alltför snäll, men jag är rädd att han inte kommer.
— Varför inte, chérie? frågade Bella.
— Därför att han är för gammal.
— Kära barn, vad menar du? Hur gammal är han då, om jag får fråga? utbrast Klara.
— Nära sjuttio år, tror jag, svarade Margret och räknade styngen i sin sömnad för att dölja glädjen i sina ögon.
