— Du lilla skälmunge, vi menade naturligtvis sonen! utbrast Bella skrattande.
— Det lönar inte mödan. Laurie är bara en liten gosse, svarade Margret och skrattade, när hon ertappade de blickar av hemligt förstånd som systrarna utbytte med varandra, då hon beskrev den förmodade fästmannen.
— Då är han lika gammal som du, sade Annie.
— Nej, snarare som syster Hanna. Jag fyller sjutton år i augusti, svarade Margret med en knyck på nacken.
— Det är ju bra snällt av honom att skicka dig blommor, inföll Annie och såg mäkta viktig ut för ingenting.
— Ja, det gör han ofta åt oss alla, ty herr Laurence har så gott om blommor och vi äro så förtjusta i dem. Mamma och gamle herr Laurence äro goda vänner, som ni vet, och då är det ju helt naturligt att vi som barn leka tillsammans, yttrade Margret, som hoppades att de icke skulle säga något vidare om den saken.
— Det syns tydligt att Tusensköna inte ännu begriper någonting, sade Klara till Bella och nickade med huvudet.
— Herdinneoskuld alltigenom! menade Bella med en axelryckning.
— Jag ämnar mig just nu ut och köpa litet smått åt er, flickor. Vad vilja ni ha, mina unga damer? frågade fru Moffat, som kom invaggande i rummet, lik en elefant, i siden och spetsar.
— Tack, mamma, ingenting för mig! svarade Sally. Jag har min nya rosesidenklänning till om torsdag och behöver ingenting vidare.
— Inte jag heller, började Margret men tvärstannade, då hon kom ihåg att hon behövde åtskilligt men icke kunde få det.
— Vad skall du ha på dig? frågade Sally.
— Min gamla vita igen, om jag kan laga den så, att den duger, ty den blev illa åtgången i går, sade Margret, i det hon sökte antaga en obesvärad ton men kände sig mycket illa till mods.
