Hoppa till innehållet

Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
121
UNGA KVINNOR

blå klänningen, vilken var så trång, att Margret knappt kunde andas, och så urringad, att den blygsamma flickan rodnade, då hon såg sig i spegeln. Så framtogs ett filigransgarnityr av silver, armband, halsband, brosch och örringar, som Hortense fastsatte med rosenrött silke, vilket icke syntes. En bukett törnrosknoppar i bröstet och en fischy försonade Margret med att man blottat hennes vackra, vita skuldror, och ett par högklackade blå sidenskor lämnade henne ingenting övrigt att önska. En broderad näsduk, en svandunssolfjäder och en bukett blommor fulländade hennes toalett, och Bella betraktade henne med samma tillfredsställelse som en liten flicka sin nyklädda docka.

— Mademoiselle är charmante, trés jolie, eller hur? utbrast Hortense och slog ihop händerna i ett anfall av tillgjord förtjusning.

— Kom nu och visa dig, sade Bella och gick förut till det rum där de andra väntade på dem.

Under det Margret med klappande hjärta följde efter henne, med sina pinglande örhängen och fladdrande lockar, tycktes det henne liksom skulle hon först nu få »roligt», ty spegeln hade tydligt sagt henne att hon var »en liten skönhet». Hennes vänner upprepade entusiastiskt detta smickrande omdöme, och under några minuter stod hon där såsom kajan i fabeln, fröjdande sig åt sina lånta fjädrar, medan de andra sladdrade som en skock skator.

— Medan jag klär mig, kan du, Annie, vara snäll och visa henne hur hon skall reda sig med sina höga klackar, annars går hon och slår omkull sig. Sätt din vita silverfjäril i mitten på Margrets vita barbe och fäst upp den långa locken på vänstra sidan, Klara, och låt bli, ni andra, att fördärva mina händers förtjusande verk, sade Bella, i det hon skyndade ut ur rummet efter att ha kastat en tillfredsställd blick på Margret.

— Jag är rädd att gå ner och känner mig så besynnerlig, styv och halvklädd, sade Margret till Sally, då klockan