systern plötsligt från sin plats, och intagande Bettys stol och stödjande sina armbågar mot moderns knä, sade hon modigt:
— Mamma, jag måste göra en bekännelse.
— Jag har gissat det. Hur är det, mitt barn?
— Skall jag gå min väg? frågade Hanna grannlaga.
— Visst inte. Har jag nånsin haft någon hemlighet för dig? Jag blygdes över att säga något i småsystrarnas närvaro; men nu måste jag låta er veta hur rysligt jag burit mig åt hos Moffats.
— Vi äro i ordning, sade fru March småleende, ehuru hon kände sig litet orolig.
— Jag har berättat hur de styrde ut mig, men jag har inte talat om hur de pudrade, snörde och friserade mig, så att jag såg ut som en sådan där modedocka som står i bodfönstren. Laurie tyckte att jag var misslyckad; det vet jag han gjorde, fast han inte sade något, och en herre kallade mig för »docka». Jag visste att jag burit mig dumt åt, men de smickrade mig och försäkrade att jag var en skönhet samt pratade en mängd nonsens, och så lät jag dem göra en toka av mig.
— Är det där allt? frågade Hanna, medan fru March tyst betraktade sin dotters nedböjda ansikte och i sitt hjärta ej kunde finna någon anledning att tadla hennes små dårskaper.
— Nej, jag drack champagne, var alldeles för uppsluppen, försökte spela kokett och var alldeles avskyvärd, svarade Margret i självförebrående ton.
— Ännu återstår någonting, tror jag, sade fru March och smekte sakta Margrets lena kind, som hastigt blev purpurröd, då hon långsamt fortfor:
— Ja. Det är mycket enfaldigt, men jag måste tala om det, ty jag kan inte tåla att folk skall tänka och säga sådana saker om oss och Laurie.
Nu berättade Margret åtskilligt av det prat hon hört hos Moffatska familjen, och Hanna såg huru moderns
