läppar sammanpressades medan Margret talade, liksom om hon plågats av att sådana tankar fått insmyga sig i Margrets oskyldiga sinne.
— Men det var då det värsta strunt jag nånsin hört! utbrast Hanna harmset. Varför gick du inte ut och sade dem det genast på fläcken?
— Det var alldeles omöjligt, för jag skulle ha blivit så generad. Jag kunde inte hjälpa att jag i början kom att höra vad de sade; och jag blev så ond och ledsen, att jag rakt glömde att jag bort gå min väg.
— Vänta bara tills jag råkar Annie Moffat, så skall jag visa hur man skall göra slut på sådana där löjliga historier. — Ha vissa »planer» och vara snäll mot Laurie, därför att han är rik och kan gifta sig med oss i framtiden! Vad han skulle skratta, om jag berättade för honom vad dessa fåniga människor säga om oss, stackars barn! utbrast Hanna skrattande, liksom om vid närmare eftersinnande hela saken förekommit henne som ett gott skämt.
— Om du säger något åt Laurie, förlåter jag dig det aldrig! Hon får det ju inte, mamma? bad Margret med förskräckt uppsyn.
— Nej, säg inte ett enda ord åt honom om detta dumma prat och glöm bort det så fort du kan, svarade fru March allvarsamt. Det var mycket obetänksamt av mig att släppa ut dig bland personer, vilka jag känner så litet och vilka, det får man medge, äro snälla människor, men som i alla fall äro vardagsmänniskor, illa uppfostrade och hysa sådana där låga tankar om ungt folk. Jag är mer ledsen än jag kan säga över den skada som detta besök kan ha gjort dig, Margret.
— Var inte ledsen för det, mamma, jag skall inte bli sämre för det. Jag skall försöka glömma bort det dåliga och minnas endast det goda, ty jag har haft mycket roligt där och är mycket tacksam för att jag fick fara. Jag skall inte bli tillgjord eller missnöjd med min lott, mamma. Jag vet att jag är en oförståndig liten flicka och därför vill jag
9. — Unga kvinnor. I.
