kommo överens om att den varit mycket rolig, ehuru ovanligt lång. Margret, som på eftermiddagen gått ut och handlat i bodarna, och köpt sig ett »sött blått muslinstyg», hade, sedan hon klippt till det, kommit underfund med att det ej dugde tvätta, vilken otur gjorde henne litet fnurrig. Hanna hade snavat och skrubbat sin näsa då hon dragit upp båten och skaffat sig en olidlig huvudvärk genom att läsa för länge. Betty var misslynt över oredan i sitt skåp och därför att hon ej genast kunnat lära sig fyra sånger. Amy var otröstlig över att hennes klänning blivit nedsmutsad, ty Kate Brown skulle ha främmande dagen därpå, och nu hade hon ingenting att ta på sig. Men allt detta var blott småsaker, och de försäkrade modern att det gick förträffligt med deras experiment. Fru March smålog, sade ingenting och skötte, biträdd av Elsa, flickornas försummade göromål, så att det var snyggt och fint överallt och hushållsmaskineriet gick sin jämna gång. Det var förvånande att se hur allt inom hemmet kom i ett besynnerligt och otrevligt tillstånd genom vilo- och förströelseexperimentet. Dagarna blevo allt längre och längre; väderleken var ovanligt ostadig och lynnena likaså, en känsla av att man var ryckt ur den vanliga levnadsordningen hade bemäktigat sig alla, och den lede fienden höll en mängd förtretligheter i beredskap åt de sysslolösa händerna. I detta överflöd av ledighet tog Margret fram sina sysaker och fann då att tiden gick så långsamt, att hon klippte galet och förstörde sin klänning under sina försök att giva stil åt den à la Moffat. Hanna läste tills hennes ögon vägrade att göra tjänst längre och hon fick leda för böcker, varjämte hon blev så vresig, att till och med den godsinte Laurie kom i gräl med henne, och dessutom så nedstämd till lynnet, att hon i sin förtvivlan önskade att hon rest bort med faster March. Betty gick det rätt bra för, emedan hon ständigt glömde bort att lösen nu var: bara nöjen och intet arbete samt litet emellanåt åter-
