Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13
UNGA KVINNOR

— Ja, ett vackert, långt brev. Han mår bra och tror sig kunna uthärda vintern bättre än vi befarade. Han önskar oss alla en god och lycklig jul och skickar särskilt något till er, flickor, sade fru March, i det hon slog på klänningsfickan, liksom hade hon en skatt där.

— Tag genast upp det, mamma, och giv mig det. Håll dina fingrar i styr, Amy, och sitt stilla där du sitter! skrek Hanna, i det hon störtade i sig sitt te, och i sin iver att komma åt skatten tappade brödet, med den påbredda sidan nedåt, i golvet.

Betty upphörde att äta och smög sig bort till sitt skumma hörn för att, medan de andra hunno lugna sig, tänka på den glädje hon snart skulle erfara.

— Jag tycker det var så vackert gjort av pappa att gå ut som präst för regementet, då han var för gammal att ställas i ledet och inte var så stark som en soldat måste vara, sade Margret med värme.

— Om jag bara kunde gå ut som trumslagare, market… — hur heter det nu igen? — eller sjuksköterska, så att jag fick vara i hans närhet och vårda honom, utropade Hanna i knotande ton.

— Det mätte vara bra otrevligt att sova i tält, äta allt möjligt som smakar illa och dricka ur tennmugg, sade Amy suckande.

— När kommer han hem, mamma? frågade Betty med lindrigt darrande stämma.

— Inte på flera månader, mitt barn, såvida han inte blir sjuk. Han ämnar stanna och troget fullgöra sin plikt så länge han står ut, och vi böra inte bedja honom återvända hem ett ögonblick förrän han kan det. Kom nu och hör vad han skriver.

Alla slogo sig nu ned kring brasan; modern satt i den stora länstolen, Betty tog plats vid hennes fötter, Margret och Amy lutade sig på var sin karm och Hanna stödde sig mot stolsryggen, så att ingen skulle kunna se