Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
12
LOUISA M. ALCOTT

— Det var roligt att se er så glada, flickor! sade i detsamma en kärleksfull röst i dörren; och nu skyndade både aktörer och publik att välkomna en ståtlig kvinna, vilken såg sig omkring med en blick som tycktes fråga: kan jag vara er till någon hjälp? och som ovillkorligen vann hjärtan. Man kunde ej kalla henne vacker, men en moder ser alltid bra ut i sina barns ögon, varför också flickorna tyckte att den grå kappan och den omoderna hatten sutto på jordens skönaste kvinna.

— Tack, mina barn, hur har det varit med er i dag? Jag har haft så mycket att göra med att få askarna i ordning att skickas av i morgon, att jag inte kunnat komma hem till middagen. Har någon sökt mig, Betty? Hur är det med din snuva, Margret? Vad du ser rysligt trött ut, Hanna. Kom och giv mig en kyss, mitt barn.

Under det fru March gjorde dessa kärleksfulla frågor, hade hon lagt av sig sina våta ytterplagg, tagit på sig de varma kängorna och satt sig i den bekväma länstolen, varefter hon drog Amy upp i sitt knä och beredde sig att njuta av sin lyckligaste timme efter dagens mödor. Flickorna sprungo omkring henne och sökte var och en på sitt sätt göra allt så trevligt som möjligt. Margret gjorde i ordning tebordet; Hanna bar in ved och satte fram stolarna, tappande, omkullslående eller slamrande med allt vad hon tog i händerna; Betty trippade tyst och beställsamt fram och tillbaka mellan salen och köket, under det Amy kommenderade dem alla där hon satt med händerna i kors i moderns knä.

Då man samlades omkring bordet, sade fru March med glädjestrålande ansikte:

— Jag skall tala om något roligt för er, när vi druckit te.

Där spridde sig liksom en solskensglans över flickornas ansikten. Betty klappade händerna utan att bry sig om skorpan hon höll i ena handen, och Hanna kastade ifrån sig servetten utropande:

— Ett brev! Ett brev! Tre »hurra» för pappa.