— Fast han svultit ihjäl, behöver han väl inte bli stekt efter döden. Jag skall göra en svepning åt honom, och han skall ligga i en riktig grav. Aldrig mer skall jag ha någon fågel, aldrig, Pippi lilla, ty jag är för elak att ha någon, mumlade Betty, sittande på golvet med händerna hopknäppta om sin älskling.
— Begravningen skall firas i eftermiddag, och vi skola allesammans följa honom till graven. Gråt inte mer, Betty; det är för ledsamt, men allt går på tok den här veckan, och Pippi har lidit värst av vårt experiment. Gör i ordning svepningen och lägg honom i min låda, och sen vi ätit middag, skola vi hålla en liten fin begravning, sade Hanna, vilken tyckte sig ha tagit på sin del den största anparten av dagens bekymmer.
Överlämnande åt de andra att trösta Betty, gick hon därefter ut i köket, som befann sig i det mest nedslående tillstånd av oreda. Sättande på sig ett stort förkläde, skred hon till verket och staplade upp tallrikarna för att diskas, då hon märkte att elden slocknat.
— Det här tycks komma att gå bra! mumlade Hanna i det hon ryckte upp luckan och rörde om duktigt i askan.
Sedan hon fått elden att brinna igen, tyckte hon det vara bäst att gå till torget medan vattnet kokade upp. Promenaden inverkade välgörande på henne, och smickrande sig med att ha gjort goda affärer, återvände hon hem med en mycket ung hummer, litet gammal sparris och sura smultron. Så småningom kom vår kokerska sig i gång, det led mot middagen och ugnen var nästan rödglödande. Elsa hade i den lämnat kvar en panna med deg för att jäsa, Margret hade knådat om den, satt in den för andra gången och sedan glömt den. Bäst som Margret var inbegripen i ett livligt samtal med Sally Gardener i salongen, kastades dörren upp och en mjölig, nedsotad gestalt med eldröda kinder och håret i oordning syntes samt frågade i häftig ton:
