mycket värre att behärska sitt lynne än att i södern möta en eller två rebeller.
Betty sade ingenting utan torkade av sina tårar med den blå strumpan och började ivrigt sticka utan att förlora ett ögonblick vid fullgörandet av den plikt som låg henne närmast, varunder hon inom sig i all tysthet beslöt att bli sådan som fadern hoppades få återse henne vid sin hemkomst.
Fru March bröt den tystnad som följde på Hannas ord och sade kärleksfullt:
— Kommer ni ihåg hur ni lekte Pilgrimens vandring,[1] då ni voro små? Ni visste ingenting roligare än när ni hade mig att binda mina saker på er rygg såsom bördor och jag gav er hattar och käppar och pappersrullar samt lät er ströva igenom hela huset ända från källaren, som var staden Fördärv, ända upp på taket, där ni hade alla de vackra saker ni kunde få ihop för att där göra ett Zions berg.
— Ack ja, så roligt det var, isynnerhet när vi gick förbi lejonen, som kämpade med Apollyon, och vandrade genom Dödsens skuggas dal där spökena funnos.
— Jag tyckte mest om det ställe där bördorna föll från våra axlar och rullade ned, sade Margret.
— Jag hade roligast, när vi kom ut på det släta taket, där våra blommor och bersåer och andra vackra saker voro, samt allt stod och sjöng av glädje i solskenet, sade Betty leende, som om de lyckliga ögonblicken vänt åter till henne.
— Jag minns inte mycket annat än att jag var rädd för källaren med sin mörka ingång och alltid tyckte om tårtorna och mjölken vi fingo däruppe. Hade jag inte växt från sådant där, skulle jag gärna vilja leka det omigen, sade Amy, som redan i den mogna åldern av tolv
- ↑ De efterföljande kursiverade uttrycken äro hämtade ur den i England och Amerika så allmänt kända och i allegorisk stil skrivna uppbyggelseboken The Pilgrims progress av John Bunyan (Kristens och kristinnas resa). Appollyon är en övernaturlig jätte som uppträder i nämnda bok.
