år började tala om att ej längre befatta sig med barnsligheter.
— För dylikt bli vi aldrig för gamla, mitt barn, ty det är en lek som vi på det ena eller andra sättet leka hela livet igenom. Vi har vår börda härnere, vår väg ligger framför oss, och längtan efter lycka och sällhet är den vägvisare som för oss genom många besvärligheter och misstag till den frid som är ett verkligt Zions berg. Antag nu, mina små pilgrimer, att ni börja ånyo, ej på lek utan på allvar, och se till hur långt ni hinna innan pappa kommer hem.
— Ja, mamma! Men var äro våra knyten? frågade Amy.
— Just nyss sade ni alla, utom Betty, hurudan er börda var. Jag tror nästan att hon icke har någon, sade modern.
— Jo, det har jag visst, och den är att diska och damma, att avundas alla flickor som ha ett vackert piano och att vara rädd för människor.
Bettys börda föreföll alla så löjlig, att de ville skratta men ingen gjorde det, ty då skulle hon ha känt sig djupt sårad.
— Låt oss göra så, sade Margret tankfullt. Det är blott ett annat namn på försöket att bli goda, och vi skola taga Bunyans berättelse till hjälp, ty fastän vi vilja bli goda, är det ett tungt arbete och vi glömma så snart våra goda föresatser och göra inte vårt bästa.
— En natt voro vi i Misströstans dy, men då kom mamma och drog oss upp, såsom Hjälp gjorde i boken. Vi böra såsom Kristen ha vår vägvisare. Vad skola vi då göra? frågade Hanna, förtjust över denna idé, som utbredde en smula romantik över det så prosaiska åliggandet att göra sin plikt.
— Se efter under er huvudkudde julmorgonen, så finna ni er vägvisarbok, svarade fru March.
Flickorna pratade med varandra om sitt beslut, medan
