några buskväxter i krukor, ett grönt stycke knottrigt tyg på golvet och en håla i bakgrunden. Denna senare var gjord av en klädhängare till tak och ett par byråar till väggar, och därinne syntes en liten eldstad med eld i; en svart gryta stod på elden och en gammal häxa lutade sig ned över den. Scenen var mörk och eldskenet från grottan gjorde ypperlig effekt, isynnerhet som verklig ånga steg upp ur grytan, när häxan lyfte av locket. En liten stund skänktes publiken att hämta sig från det första överväldigande intrycket. Därefter smög sig Hugo, styckets bov, in med ett skramlande svärd vid sidan, slokig hatt på huvudet, svart skägg, mystisk kappa och stora stövlar. Efter att i en mycket upprörd sinnesstämning ha mätt scenen med väldiga steg, slog han sig för pannan, en vild tonström forsade ur hans bröst, tolkande hans hat till Rodrigo och hans kärlek till Zara samt hans orubbliga beslut att mörda den ene och vinna den andra. De grova tonerna i Hugos stämma samt ett vilt anskri, då hans känslor överväldigade honom, voro av ryslig effekt, och publiken applåderade varje ögonblick då han höll upp litet för att hämta andan. Efter att ha bugat sig som en konstnär den där är van vid offentligt erkännande, smög han sig till hålan och tillsade Hagar att komma ut med ett befallande: »Hör hit, sötnos! Jag behöver dig.»
Och ut kom nu Margret med grått tagel hängande omkring sitt ansikte, svart och röd kjol, en stav i handen och kabbalistiska figurer på sin kappa. Hugo bad att hon skulle giva honom en dryck som gjorde honom tillbedd av Zara och en annan att förgöra Rodrigo med. I en vacker dramatisk aria lovade Hagar att giva honom vad han begärde och gjorde sig i ordning att frambesvärja den ande som skulle anskaffa kärleksdrycken:
Från din ljusa boning stig,
hulda genus, ned till mig!
Rosens barn, av daggen närd,
trollmakt blev ju dig beskärd.