moder, anskaffade de snart vad de behövde. Åtskilligt av vad de åstadkommit var ganska behändigt: pappgitarrer, antika lampor, gjorda av gammalmodiga såsspilkumar, som de klätt över med silverpapper, granna klänningar av gammalt bomullstyg, vilka glittrade av tennpaljetter från begagnade picklesburkar, och en vapenrustning, översållad med likadana, som diamanter klippta bitar av samma ändamålsenliga material, erhållet i bladform, när tennhuvorna på konservburkarna avskuros. Möblerna kastades huller om buller, och den stora kammaren var scenen för många oskyldiga upptåg.
Inga herrar fingo vara med. Hanna spelade karlrollerna till sin egen stora belåtenhet och var ofantligt förtjust i ett par rysslädersstövlar, som hon fått av en väninna, vilken kände en dam, som kände en aktör. Dessa stövlar, en gammal florett och en trasig tröja, som en gång begagnats av en målare för någon tavla, voro Hannas förnämsta skatter och användes vid alla tillfällen. Truppens fåtalighet gjorde det nödvändigt för de två förnämsta sujetterna att spela flera roller i samma stycke, och de förtjänade verkligen beröm för sina ansträngningar att lära sig tre eller fyra roller, krypa ur den ena kostymen och i den andra utan att därför försumma sin entré. Det var en ypperlig övning att stärka minnet samt ett oskyldigt nöje, och därmed fördrevos många timmar som i annat fall skulle ha slösats bort eller tillbragts i mindre gott sällskap.
På julaftonen sutto ett dussin unga flickor i den mest spända väntan hopträngda på en säng, som utgjorde parketten, framför de blå och gula bomullsförhängen vilka tjänstgjorde såsom ridå. Det väsnades och viskades mycket bakom förhänget, en smula lampos kändes, och ett tillfälligt flinande hördes från Amy, som hade anlag för att bli hysterisk i ögonblickets höjda stämning. Nu ringde en klocka, förhängena drogos åt var sin sida och den tragiska operan började.
En mörk skog — enligt affischen — framställdes genom
