åt den äldsta av sina sex döttrar. Margret hade förut gjort bekantskap med Sally och var snart fullkomligt hemmastadd; men Hanna, som ej brydde sig mycket om flickor och flickprat, stod där rak, med ryggen tätt intill väggen och kände sig här lika litet i sitt element som en fölunge i en trädgård. Ett halvt dussin livliga gossar stodo i ett annat hörn av rummet och talade om skridskoåkning, och Hanna skulle så gärna velat springa till dem, ty bland det roligaste hon visste var att åka skridsko. Hon telegraferade vad hon tänkte till Margret, men systerns ögonbryn drogos genast uppåt med sådant uttryck av fasa i hennes ansikte, att Hanna ej tordes röra sig ur stället. Ingen kom och talade till henne, och den ena efter den andra försvann ur den närstående flickgruppen, tills hon slutligen blev ensam. Hon kunde ej springa omkring och roa sig för sig själv, ty då skulle det synas att hennes klänning var bränd bak, och där stod hon nu helt olycklig och såg på de andra, tills man började dansa. Margret blev uppbjuden genast, och hon trippade omkring så förnöjt i sina trånga kängor, att ingen kunde gissa till hur ont det gjorde i den leende flickans fötter. Hanna såg en rödhårig gosse närma sig det hörn där hon stod, och som hon var rädd att han skulle bjuda upp henne, kröp hon in i en fönstersmyg, där gardinerna voro nedfällda, i avsikt att åse dansen därifrån och roa sig för sig själv. Till all olycka hade en annan blyg person valt samma tillflyktsort, ty då gardinen föll igen bakom Hanna, stod hon ansikte mot ansikte med »Laurences gosse».
— Ack, min Gud, jag visste inte att det var någon här förut! sade Hanna stammande och ämnade draga sig tillbaka lika fort som hon kommit in.
Men gossen skrattade och sade vänligt, ehuru han såg litet häpen ut:
— Bry er inte om mig; stanna kvar, om ni så vill.
— Stör jag er inte?
— Inte alls. Jag har satt mig här, emedan jag just
