Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
38
LOUISA M. ALCOTT

inte har några bekanta och är liksom litet blyg till en början, som ni väl kan förstå.

— Så är det med mig också. Var snäll och gå inte bort.

Gossen satte sig ned igen och såg på sina stövlar, tills Hanna, som ville visa sig artig och obesvärad, sade:

— Jag tror jag har haft det nöjet att se er förut. Ni bor visst nära oss, eller hur?

— Strax bredvid, svarade gossen, i det han såg upp och brast i skratt, ty Hannas tillgjorda sätt föreföll honom något löjligt, när han kom ihåg hur obesvärat de hade pratat om cricket den gången då han bar hem katten.

Nu var Hanna åter sig själv och skrattade även, när hon helt glad sade:

— Vi hade så roligt av er vackra julpresent.

— Den var från farfar.

— Men det var ni som sade åt honom, eller hur?

— Hur mår er katt, fröken March? frågade gossen och försökte se allvarsam ut, under det hans svarta ögon strålade av skälmskhet.

— Tackar, bra, herr Laurence, men jag är inte fröken March, jag är bara Hanna, svarade den lilla damen.

— Jag är inte herr Laurence; jag är bara Laurie.

— Laurie Laurence; ett så besynnerligt namn.

— Först hette jag Teodor, men jag tyckte inte om det, ty kamraterna kallade mig Tore, och då lät jag dem säga Laurie i stället.

— Jag kan inte med mitt namn; det låter så sentimentalt. Jag vill att alla skulle säga Hanna i stället för Johanna. Hur fick ni gossarna att låta bli att kalla er Tore?

— Jag gav dem smörj.

— Jag kan icke ge faster March smörj, så jag får väl allt lov att dragas med det, sade Hanna undergivet och suckade.

— Är ni road av att dansa, fröken Hanna? frågade