Laurie, och såg ut som om han tyckt att det namnet passade henne bra.
— Jag tycker det är rätt roligt, när det är gott om utrymme och alla äro glada. Här är jag rädd för att slå omkull någonting, trampa folk på tårna eller göra någon dumhet, och därför lugnar jag mig och låter Margret i stället hålla sig framme. Dansar ni gärna?
— Ibland. Ni vet kanhända att jag varit utomlands många år, och jag har inte ännu varit tillräckligt bortbjuden för att veta hur man uppför sig här.
— Utomlands! utropade Hanna. Ack, berätta litet om det. Det är så roligt att höra folk som varit ute tala om sina resor.
Laurie tycktes ej veta var han skulle börja, men Hannas ivriga frågor hjälpte honom snart på traven, och nu berättade han att han varit i skolan i Vervey, där gossarna aldrig begagna hattar, ha en hel båtflotta på sjön och såsom söndagsförströelser i sällskap med sina lärare företaga utflykter inom Schweiz.
— Ack, den som hade varit där! utbrast Hanna. Var ni i Paris också?
— Ja, i fjol vinter.
— Kan ni tala franska?
— Vi fick inte begagna något annat språk i Vervey.
— Tala litet franska för mig. Läsa det kan jag nog, men inte prononcera.
— Quel nom a cette jeune demoiselle en les pantoufles jolies? sade Laurie okonstlat
— Så vackert det låter för er! Låt mig se — ni sade: Vad heter den där unga flickan med de vackra skorna? Var det inte rätt?
— Oui, mademoiselle.
— Det är syster Margret, det vet ni väl. Tycker ni hon är vacker?
— Ja, hon påminner mig om de tyska flickorna; hon ser så frisk och stillsam ut och dansar som en stor dam.
