Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
43
UNGA KVINNOR

— Nej, kära du, gå bara och skaffa mig litet kaffe. Jag är så trött, så jag kan inte röra mig ur fläcken.

Nu lutade sig Margret tillbaka i soffan, väl döljande sina fötter, och Hanna begav sig oförfärat på väg till matsalen, dit hon kom lyckligt, efter att ha passerat genom ett serveringsrum, och öppnade dörren till ett annat, där den gamle herr Gardener höll på att i all sköns obemärkthet taga sig litet till bästa. Här slog hon i en kopp kaffe, som hon strax därefter spillde ut, varvid hon fördärvade sin klänning, så att framsidan blev lika illa tilltygad som baksidan.

— Ack, min Gud, en sådan slamsa jag är! utropade Hanna, i det hon torkade av sin klänning med Margrets rena handske.

— Kan jag hjälpa er? hördes nu en vänlig stämma yttra, och då Hanna vände sig om, såg hon Laurie med en full kopp kaffe i ena handen och en assiett med glass i den andra,

— Jag skulle skaffa litet kaffe åt Margret, som är mycket trött, och så knuffade någon till mig, och nu står jag här vackert, svarade Hanna, under det hon med förtvivlade blickar betraktade än sin nedfläckade klänning, än Margrets kaffefärgade handske.

— Så ledsamt! Jag stod just och letade efter någon som jag kunde bjuda det här. Får jag bära det till er syster?

— Tack, jag skall visa er var hon sitter. Jag törs inte bedja er att få bära det själv, ty då dummar jag mig kanhända ännu en gång.

Hanna gick förut och visade vägen. Liksom Laurie alltid varit van att passa upp på damer, flyttade han fram ett litet bord, gick efter kaffe och glass även åt Hanna och var så artig, att till och med den nogräknade Margret förklarade att han var en snäll gosse. De hade det mycket trevligt och medan de som bäst sutto där och snaskade i sig konfekt och läste deviserna jämte två eller tre andra