barn, som kommo in dit sedan, syntes Elsa i dörren. Margret hade alldeles glömt bort sin fot och sprang upp ur soffan så häftigt att hon måste ta tag i Hanna, varvid hon skrek till av smärta.
— Tyst, säg ingenting, viskade hon och tillade sedan högt: Det är ingenting. Jag vrickade bara ena foten litet, det var allt, varefter hon linkade utför trappan för att klä sig.
Elsa var ond, Margret grät och Hanna var utom sig tills hon beslöt att själv taga saken om hand. Hon skyndade ut och frågade en betjänt om han kunde skaffa henne en vagn. Denne råkade vara en för aftonen hyrd vaktmästare, som ej var hemmastadd i kvarteret, och Hanna stod nu där och såg sig omkring efter någon som kunde hjälpa henne, då Laurie, som hört vad hon sagt, kom fram och erbjöd sin farfars vagn, vilken kommit just nu för att hämta honom.
— Det är för tidigt att fara hem nu, började Hanna med glad uppsyn, men tveksam om hon skulle antaga hans erbjudande.
— Jag är aldrig borta länge, det försäkrar jag. Låt mig köra er hem, det är ju alldeles i min väg, som ni vet, och det regnar ute.
Detta sista skäl verkade, och sedan Hanna för Laurie omtalat Margrets otur, mottog hon med tacksamhet hans anbud samt skyndade in för att hämta systern och Elsa. Denna senare skydde regn som en katt, så att hon gjorde ej några invändningar, och därpå rullade de bort i en präktig täckvagn, där de tyckte det var riktigt fint och trevligt. Laurie åkte på kuskbocken, så att Margret fick lägga upp sin fot, och de båda systrarna kunde således prata ostört om sin afton.
— Jag har haft mycket roligt i kväll. Har du haft det också? frågade Hanna, i det hon löste upp håret och intog en så bekväm ställning som möjligt.
— Ja, tills jag gjorde mig illa. Sallys väninna, Annie
