Moffat, och jag kommo så bra överens, och hon bad mig därför göra Sally sällskap och vara en vecka hos henne. Det blir i vår när operan börjar, och det skulle vara bra roligt, om bara mamma låter mig få fara, svarade Margret, i det hennes ansikte ljusnade vid denna tanke.
— Jag såg att du dansade med en rödhårig gosse, som jag sprang undan för. Var han snäll?
— Ja, mycket! Han har inte rött utan brunt hår och var vådligt artig, och jag dansade en förtjusande dans med honom.
— Han såg alldeles ut som en skuttande gräshoppa, när han dansade. Laurie och jag kunde icke låta bli att skratta. Hörde du det?
— Nej, men det var mycket dumt gjort av er. Satt du gömd inne i smygen hela tiden?
Hanna berättade vad som hänt henne, och just då hon hade slutat, voro de hemma. Efter många tacksägelser sade de god natt åt Laurie och smögo sig sakta in för att ej väcka någon, men i samma ögonblick dörren till deras rum knarrade, döko ur sängen två små nattmössor, och två sömniga men ivriga röster utropade;
— Berätta om balen! Berätta om balen!
Med vad Margret kallade en »stor brist på takt», hade Hanna gömt litet konfekt åt småsyskonen, vilka snart lugnade sig, sedan de fått höra de intressantaste nyheterna från kvällen.
— Jag tycker mig riktigt vara en fin ung dam som kommer hem från en bjudning och sitter i sin morgonklänning, uppassad av kammarjungfrun, sade Margret, då Hanna lindade hennes fot med remsor, blötta i arnica-tinktur och sedan kammade ut hennes hår.
— Jag tror inte att de fina damerna ha ett dugg roligare än vi, fastän vi ha bränt hår, gamla klänningar, en ren handske var och trånga kängor, som fördärva våra fötter, då vi äro enfaldiga att begagna dem.
Och vi tro att Hanna hade fullkomligt rätt häri.
