av förtvivlan över att hon ej fick läsa, springa och rida så mycket hon ville. Ett livligt temperament, en vass tunga och ett oroligt lynne gjorde att hon litet emellanåt råkade illa ut, och hennes liv var en beständig kedja av kastningar fram och tillbaka, vilka voro både komiska och patetiska. Men den uppfostran hon fick hos faster March var just vad hon behövde, och den tanken att hon sökte ta sig fram i världen på egen hand styrkte och gjorde henne lycklig trots det beständiga »Jo-anna!»
Betty var ännu för blyg av sig att gå i skolan; man hade låtit henne göra ett försök, men avstått därifrån, då hon endast led därav, och hon läste sedan sina läxor hemma för fadern. Men även då denne rest bort och modern kallades att ägna sin skicklighet och energi åt »Föreningen för hjälp åt armén», höll Betty troget i med sin självuppfostran och gjorde sitt bästa. Hon var en huslig liten flicka och hjälpte Elsa att hålla hemmet rent och fint utan att ens tänka sig någon annan ersättning därför än att bliva älskad. Hon tillbragte ej de långa och tysta dagarna i ensamhet eller sysslolöshet, ty hennes lilla värld var befolkad med vänner som hennes inbillning framtrollat, och hon var av naturen ett arbetsbi. Hon hade sex dockor, som varje morgon skulle tagas ur sängen och klädas, ty Betty var ännu ett barn och älskade sina favoriter lika mycket som förut. Ingen enda av dem var hel eller vacker; de hade också alla varit undankastade tills Betty tog dem om hand, ty då systrarna växte från dessa små flickors älsklingar, höll hon till godo med dem, ty Amy ville aldrig veta utav något gammalt eller fult. Det var också av det skälet som Betty vårdade sig om dem med ännu större ömhet och inrättade ett helt hospital för skröpliga dockor. Aldrig stuckos några knappnålar genom deras ullinälvor, aldrig fingo de uppbära hårda ord eller slag. Intet tillbakasättande sårade deras känsliga hjärtan, utan alla föddes och alla kläddes, vårdades och smektes med en aldrig svikande ömhet. En medlem av
