dockfamiljen, som tillhört Hanna, hade en gång kommit på villospår. Sedan den fört ett stormigt liv, hamnade den såsom vrak i en lumpsamlares påse, ur vilket sorgliga fattighus den räddades av Betty och intogs å hennes hospital. Då dockan mist övre delen av huvudet satte Betty en liten nätt mössa på henne, och som både armar och ben voro sin kos, dolde hon dessa brister genom att svepa in kroppen i ett skynke, varefter den kroniska invaliden fick intaga hospitalets bästa säng. Hade någon sett vilken omsorg Betty slösade på denna docka, tror jag att han skulle känt sig djupt rörd, även om han först skrattat däråt. Hon gav den små blombuketter, läste för den, tog den, gömd under kappan, ut med sig för att få andas frisk luft, sjöng vaggvisor för den och gick aldrig till vila utan att förut ha kysst dess smutsiga ansikte och ömt viskat: »Jag hoppas du kan sova gott, min stackars älskling!»
Betty hade också sina bekymmer liksom alla andra, och då hon ej var någon ängel utan helt enkelt en liten flicka av kött och blod, grät hon ofta »en liten skvätt», såsom Hanna sade, därför att hon icke kunde få taga musiklektioner och ha ett vackert piano. Hon älskade musik så mycket, försökte så flitigt lära sig spela på det gamla slamrande instrumentet, att det tycktes som om någon — vi syfta icke på faster March — borde känt sig uppmanad att uppfylla hennes varmaste önskan. Ingen gjorde det emellertid, och ingen såg heller hur Bettys tårar föllo ned på de gulnade tangenterna, som ej ville harmoniera med hennes sång, då hon var ensam och satt vid instrumentet. Under sitt arbete sjöng hon såsom en liten lärka, var aldrig så trött, att hon icke orkade spela för modern och systrarna, och dag efter dag sade hon förhoppningsfullt till sig själv: Jag vet att jag en gång får lära mig spela, om jag är snäll.
Det finns många flickor sådana som Betty i världen; tysta och tillbakadragna sitta de i ett hörn tills de behövas
