och leva endast för andra med sådan ömhet, att ingen märker uppoffringarna förrän den lilla syrsan i kakelugnsvrån tystnat med sin sång och den milda solskensnärvaron försvunnit, lämnande efter sig ödslighet och skugga.
Hade någon frågat Amy vad som utgjorde hennes livs största bekymmer, skulle hon genast ha svarat: »Min näsa.» Då hon var ett litet barn, hade Hanna råkat tappa henne i kollåren, och Amy påstod sedan att hennes näsa därigenom blivit förstörd för alltid. Den var varken stor eller röd utan snarare något platt, och hur mycket Amy än klämde och drog i den, kunde hon icke giva den en aristokratisk tipp. Det var ingen annan som brydde sig om hennes näsa mer än hon själv, och den gjorde sitt bästa att frodas och växa till, men inom sig kände Amy djupt behovet av att ha en grekisk näsa och fullklottrade för att trösta sig själv hela pappersark med vackra näsor.
»Lilla Raphael,» såsom systrarna kallade henne, hade en avgjord fallenhet för att rita och lyckades allra bäst, när det blev fråga om att rita av blommor, älvor och illustrera sagor med besynnerliga prov på skön konst. Hennes lärare klagade över att hon i stället för att räkna ut sina tal klottrade griffeltavlan full med djur, begagnade de otryckta sidorna i sin atlas till att kopiera kartor samt att i obevakade ögonblick de underligaste karikatyrer kommo flygande ur alla hennes böcker. Hon läste över sina läxor så gott hon kunde och tog sig genom ett mönstergillt uppförande till vara för snubbor och bannor. Hon var en stor favorit hos sina kamrater, emedan hon ägde den lyckliga gåvan att kunna göra sig omtyckt utan att behöva bemöda sig därom. Hennes små miner och eleganta sätt beundrades mycket, och så var även förhållandet med hennes talanger, ty utom att hon ritade bra, kunde hon även spela tolv små stycken, och det korrekt, samt tala franska utan att giva mer än två tredjedelar av orden oriktigt uttal. Det var mycket rörande att höra med vilken klagande ton hon sade: Om pappa vore
