— Har ingen av er någonting att berätta? Den här dagen har då varit en riktig olycksdag, jag längtar mig till döds efter något roligt, sade Margret då de på kvällen sutto tillsammans och sydde.
— Jag har haft en utsökt timme med faster i dag och jag skall tala om det för er, började Hanna, som ej visste något roligare än att berätta. Jag höll på att läsa den välsignade Belsham och surrade i väg som vanligt, för faster lurar alltid snart av, och då tar jag fram någon bra bok och läser som en furie tills hon vaknar. Jag läste verkligen, så att jag gjorde mig själv sömnig, och innan hon började nicka, gäspade jag så förfärligt, att hon frågade mig varför jag öppnade munnen på så vid gavel, att jag kunnat svälja hela boken i ett enda tag.
— Jag önskar jag kunde det, så blev jag av med den, svarade jag och bemödade mig att inte visa mig stursk. — Därefter trakterade hon mig med en lång föreläsning över mina synder och sade att jag kunde sitta och begrunda dem, medan hon på en stund gick in i sig själv. Hon kommer aldrig tillbaka till sig själv förrän efter en god stund, och då hennes mössa inom en minut började nicka som en tunghuvad georgin, smusslade jag upp Vicar of Wakefield ur fickan och fördjupade mig i den, med ena ögat i boken och det andra på faster. Jag hade just kommit till det stället då de alla falla i sjön, men då glömde jag mig och brast ut i ett gapskratt. Faster vaknade, och som hon brukar vara vid gott humör när hon fått sig en liten lur, sade hon att jag skulle läsa upp ett stycke för henne och visa henne vad det var för en lättfärdig bok jag föredrog framför den vördige och lärorike Belsham. Jag gjorde naturligtvis mitt bästa, och det upplästa föll henne i smaken, fast hon inte kunde låta bli att säga:
— Jag kan inte finna att det är något bevänt med det där; läs om det en gång till, mitt barn.
Jag läste om det igen och gjorde Primroses så intressanta jag någonsin kunde. En gång var jag impertinent
