nog att stanna vid ett ytterst spännande ställe och sade helt ödmjukt: Jag är rädd att det tröttar er, faster. Skall jag kanske stanna här?
Hon tog upp stickningen, som hon tappat, gav mig en vass blick genom glasögonen och sade på sitt snäva sätt:
— Läs ut kapitlet och var inte näsvis.
— Medgav hon att hon tyckte om det? frågade Margret.
— Å, tycker du det, visst inte! Men hon lät gamle Belsham vara i fred, och då jag på eftermiddagen sprang tillbaka efter mina handskar, var hon så inne i Vicar, att hon inte hörde hur jag skrattade medan jag tog mig en sväng ute i salen. Vilket skönt liv hon skulle kunna ha, om hon bara själv ville. Men fast hon har mycket pengar, avundas jag henne inte, ty efter vad jag har märkt, ha de rika nästan lika stora bekymmer som fattigt folk, tror jag, tillade Hanna.
— Nu minns jag, sade Margret, att jag också har någonting att berätta. Det är inte roligt som det Hanna talat om, och jag har funderat mycket på det, sedan jag kom hem. När jag kom till Kings i dag, rådde där allmän bestörtning, och ett av barnen sade att den äldste brodern hade gjort någonting mycket illa och att hans far skickat bort honom. Jag hörde fru King snyfta och herr King var mycket högljudd, och Grace och Ellen vände bort ansiktet, då de gingo genom rummet där jag var, för att jag inte skulle se hur förgråtna de voro. Jag gjorde naturligtvis inga frågor, men jag tyckte det var mycket synd om dem och kände mig nästan glad över att inte ha några ostyriga bröder som bära sig illa åt och störa husfriden.
— Jag skulle tro att det är mycket »värrare» att bli uppsträckt i skolan än att bli uppläxad hemma, sade Amy och skakade på huvudet som om hon hade mycken erfarenhet av livet. Susie Perkins kom i skolan i dag med en vacker röd karneolsring. Jag skulle så rysligt gärna
