så ont i kriget.[1] Mycket kunna vi inte göra, men något kunna vi alltid uppoffra, och det böra vi göra med glädje. Men jag är rädd att jag inte gör det, tillade Margret och skakade på huvudet, då hon med saknad tänkte på alla de vackra saker hon behövde.
— Men inte uträtta vi något med det lilla vi kunna bidraga med. Var och en av oss har en dollar, och för armén skulle det inte förslå långt. Jag vill inte ha någon julklapp varken av mamma eller er, men jag vill köpa mig sagan om »Fen Undine»; jag har önskat mig den boken så länge, sade Hanna, som var en riktig liten bokmal.
— Jag har tänkt köpa mig några nya noter för mina pengar, sade Betty med en lätt suck, som inte hördes av någon annan än kaminskyffeln och eldgaffeln.
— Jag skall köpa mig en ask Fabers ritpennor; det behöver jag minsann, sade Amy i bestämd ton.
— Mamma sade ingenting om hur vi böra använda våra pengar, och hon vill visst inte att vi skola försaka allting. Låt oss var och en köpa vad vi behöva och sedan roa oss litet. Jag tycker vi få streta rätt duktigt för att förtjäna det! utbrast Hanna och undersökte klackarna på sina kängor med en min som om hon varit en elegant sprätt.
— Det vet jag bäst som måste läsa med de stygga ungarna nästan hela dagen, fast jag längtar att få rå om mig själv hemma! började Margret åter i klagande ton.
— Du har ej hälften så svåra dagar som jag, sade Hanna. Vad skulle du tycka om att under flera timmar sitta inspärrad tillsammans med en nervsvag och gnatig gammal fru, som aldrig låter en få sitta stilla, aldrig är belåten utan jämt plågar en, så att man är färdig att hoppa ut genom fönstret eller ge henne en örfil?
— Visst är det otäckt att få sig några skråmor; men
- ↑ Bokens handling försiggår under kriget mot Sydstaterna Nordamerika 1861 och 1862.
