blickar på bodens innehåll, men i detsamma fångade herr Laurence upp en stor fisk med sin krokigt böjda käpp och räckte den åt henne. Glad och överraskad tog hon mot den med öppna armar och tackade honom upprepade gånger. Han bad henne gå hem och koka den, och så skyndade den lyckliga kvinnan bort. Var det inte snällt gjort av honom? Ack, hon såg så lycklig ut, då hon tog emot den stora, hala fisken och uttalade sin förhoppning att himlen skulle belöna honom.
Sedan flickorna skrattat åt Bettys historia, frågade de fru March, om icke hon också hade något att tala om, och efter att ha funderat några ögonblick, sade hon i allvarsam ton:
— Då jag i dag satt och skar till blå flanelltröjor i föreningens försäljningslokal, tänkte jag bedrövad på er far, hur hjälplösa och övergivna vi skulle vara, om någonting hände honom. Det var visst inte det bästa jag kunde göra att sitta och fundera så där, men jag fortfor i alla fall, tills en gammal man inträdde, vilken blivit skickad efter något. Han satte sig ned strax bredvid mig, och som han såg fattig, trött och nedslagen ut, frågade jag honom, sedan han lämnat brevlappen, vilken inte var adresserad till mig:
— Har ni några söner ute i kriget?
— Ja, min fru, jag har haft fyra där, men två ha blivit dödade, en är tillfångatagen och jag ämnar nu resa till den fjärde, som ligger sjuk på ett hospital i Washington, svarade han lugnt.
— Ni har gjort mycket för ert land, sade jag, nu intagen av vördnad i stället för av medlidande som förut.
— Inte en smula mer än vad jag bort; jag skulle ha gått ut själv, om det tjänat till någonting, men jag gav mina gossar i stället.
— Han talade med en sådan värme och tycktes vara så glad över att ha givit allt sitt, att jag blygdes över mig själv. Jag hade givit endast en man och tyckt att det varit
