ha velat rå om den. Hon ritade av herr Davis med en stor jättenäsa och puckel, och ur hans mun kommo ut i en ring, som såg ut som en ballong, orden: Små flickor, jag har ögat på er! Vi skrattade som bäst åt honom, då — ett, tu, tre — han fick ögonen på oss och befallde Susie att komma fram med sin griffeltavla. Hon blev »parryliserad» av förskräckelse, men gick fram ändå — och kan ni tänka er vad han gjorde? — Jo, han tog henne i örat — i örat, tänk så rysligt! — och ledde fram henne till stora tavlan, och där fick hon stå en halvtimme och hålla griffeltavlan så, att alla kunde se den.
— Nå, skrattade inte flickorna? frågade Hanna, som var mycket intresserad av vad hon hörde.
— Skrattade! Nej, långt därifrån; de sutto så stilla som råttor, och Susie grät bestämt en hel kvart, det vet jag. Jag avundades henne inte då, för jag kände att om jag också fått millioner karneolsringar, skulle jag inte blivit glad ändå. Aldrig, aldrig skulle jag kunna utstå en sådan marterande förödmjukelse! sade Amy, varefter hon fortfor med sitt arbete i det stolta medvetandet av sin egen rättfärdighet och att hon lyckats säga två långa ord i ett andedrag.
— I dag på morgonen såg jag något som jag tyckte om och som jag tänkte tala om vid middagen, men alldeles glömde bort, sade Betty, och företog, under det hon talade, en liten städning i Hannas sykorg, där allt låg huller om buller. Då jag gick till fiskboden, för att köpa litet ostron åt Elsa, träffade jag herr Laurence, men han såg mig inte, för han stod och pratade med fiskhandlaren och jag höll mig bakom ett stort fat. Då kom en fattig kvinna in med ett ämbar och en borste och bad herr Cutter att hon skulle få skura för en bit fisk, ty hon hade ingen middag åt sina små och hade inte fått något arbete för dagen. Som herr Cutter hade mycket bråttom, svarade han något tvärt: Nej, varefter kvinnan vände om till dörren med nedslagen uppsyn och kastande hungriga
