mjukt, att det glider ner utan att göra ont i er sjuka hals. — Men ett så trevligt rum ni har!
— Det skulle kunna vara det, om det bara hölls snyggt, men jungfrurna äro så lata, och jag vet inte hur jag skall kunna få dem till att göra vad de skola. Och det är dessutom så tråkigt att käxa på dem.
— Jag skall göra i ordning här på ett par minuter, ty det behövs bara att damma kakelugnen — så där ja — och att sakerna här över den stå rätt — så ja — och böckerna här, kängorna där och soffan vänd från dagsljuset och kuddarna litet högre upp. Se så, nu är det klart.
Under det Hanna pratade och skrattade, hade hon satt allt på sin plats och givit rummet ett helt annat utseende. Laurie betraktade henne under aktningsfull tystnad, och när hon gjorde tecken åt honom att ta plats i soffan, satte han sig ned med en suck av belåtenhet och sade tacksamt:
— Så snäll ni är. Var nu snäll och sitt ner i länstolen där och låt mig försöka roa mitt främmande på något sätt.
— Nej, jag har kommit hit för att roa er. Skall jag läsa högt? frågade Hanna, i det hon kastade begärliga blickar på några i hennes närhet befintliga böcker.
— Nej, tack, jag har läst dem allesammans, men om ni inte har något däremot, tycker jag det skulle vara roligt att prata litet, svarade Laurie.
— Mycket gärna, jag kan prata hela dagen, bara ni sätter tungan i gång på mig, och Betty påstår att jag aldrig kan sluta i rätt tid.
— Är Betty den av era systrar som har så blomstrande kinder, sitter hemma så mycket och går ut ibland med en liten korg? frågade Laurie livligt.
— Ja, det är Betty, det är min flicka, och så ordentlig hon är sen!
— Den vackra är Margret, och hon med det lockiga håret Amy, tror jag?
