— Hur har ni fått reda på det?
Laurie rodnade, men svarade frimodigt:
— Därför att jag ofta hör er ropa på varandra, och när jag sitter ensam häruppe, kan jag inte låta bli att titta över till ert hus. Det tycks som om ni har det mycket trevligt. Jag ber om förlåtelse, om jag varit ohövlig, men ibland glömma ni att dra ner gardinen i fönstret där blommorna stå, och när lampan är tänd, tycker jag mig se en riktig tavla, då jag ser brasan därinne och hur ni tillsammans med er mor sitta omkring bordet. Hennes ansikte syns mycket väl härifrån och ser så vackert ut bakom blommorna, att jag inte kan låta bli att se på det. Jag har ingen mor, som ni vet, tillade Laurie och rörde om elden för att dölja en ryckning i läpparna, som han ej kunde hindra.
Den långa, sorgsna blicken ur hans öga gick rakt in i Hannas varma hjärta. Hon hade blivit uppfostrad så okonstlat, att det ej fanns några förvrängda tankar i hennes huvud, och vid femton års ålder var hon lika oskyldig och rättfram som ett barn gärna kan vara. Laurie var sjuklig och hade ingen att sällskapa med, och medveten om hur rik och lycklig hon var genom den kärlek som slösades på henne i hemmet, försökte hon med glatt hjärta dela med sig åt honom av sin lycka. Hennes mörka ansikte var mycket klart och hennes röst ovanligt mild, då hon sade:
— Vi skola aldrig släppa ned gardinen mer, och jag ger er tillåtelse att se in så mycket ni behagar. Jag tycker bara att ni i stället för att sitta här i fönstret och kika kunde titta över till oss. Mamma är så snäll, hon skulle laga till en hel hop rara saker åt oss, och om jag bad Betty, så skulle hon sjunga för er och Amy skulle dansa; Margret och jag skulle narra er att skratta åt våra roliga teaterföreställningar. Vi skulle nog ha trevligt. Får ni inte hälsa på oss för farfar?
— Jo, kanhända, om er mor talade vid honom. Han
