är mycket snäll, fast han inte ser så ut, och låter mig göra vad jag vill, men han är rädd för att jag skall besvära främmande personer, sade Laurie, vars ansikte ljusnade alltmer.
— Vi äro inte några främmande, vi äro grannar, och ni behöver visst inte tro att ni blir besvärlig. Vi önska bli bekanta med er, och det har jag försökt hela tiden. Vi ha inte bott här just så länge, som ni vet, men ändå känna vi alla våra grannar utom er.
— Farfar lever helt och hållet bland sina böcker och bryr sig inte om vad som sker utomhus. Herr Brooke, min informator, bor inte här, som ni vet, och jag har ingen att gå ut och gå med, och därför sitter jag hemma och tar mig fram så gott jag kan.
— Det är inte bra. Ni skall fara ut och åka och hälsa på alla som bjuda er till sig, och så skall ni skaffa er några vänner och gå ut och gå med dem. Var inte blyg, det står inte länge på förrän det går bort, om ni gör som jag säger.
Laurie rodnade åter, men blev ej stött över Hannas ord, ty ur vad hon sade lyste så mycken välvilja, att det var honom omöjligt att icke uppfatta hennes yttranden lika väl som de voro menade.
— Tycker ni om att gå i skolan? frågade nu Laurie och bytte om ämne efter ett ögonblicks tystnad, varunder han stirrade i elden och Hanna såg sig omkring förtjust.
— Jag går inte i skolan — jag har en plats. Jag går och passar upp på min faster, som är en löjlig och tråkig människa till på köpet, svarade Hanna.
Laurie öppnade munnen för att fråga vidare, men då han i detsamma kom ihåg att det inte är passande att fråga för mycket om andras förhållanden, hejdade han sig och såg ledsen ut. Hanna satte värde på hans goda uppfostran, och då hon ej kunde påminna sig att på länge ha skrattat åt faster March, beskrev hon livligt
