efter väggarna stodo skåp och hyllor, fulla med böcker, och där voro tavlor, statyer och undangömda små vråar med kuriosa på hörnhyllorna, väldiga länstolar och gammalmodiga bord samt, vilket var det bästa av allt, en stor öppen spis med besynnerliga sirater.
— Så vackert! utbrast Hanna suckande, i det hon sjönk ned i en stor med sammet klädd länstol och blickade omkring sig med välbehag. Teodor Laurence, ni måste vara den lyckligaste gosse i världen, tillade hon livligt.
— Man kan inte leva av bara böcker heller, sade Laurie och skakade på huvudet där han stod och lutade sig mot ett bord.
Innan han hann säga mer, ringde en klocka, varvid Hanna störtade upp och förskräckt utbrast:
— Gud tröste mig, det är farfar!
— Nå, vad gör det? Ni är ju inte rädd för någonting? inföll gossen med en skälmaktig blick på sin gäst.
— Jag tror ändå att jag är lite rädd för honom, men jag vet inte varför jag skulle behöva vara det. Mamma sade att jag skulle få gå, och jag tror inte att ni mår sämre för det, sade Hanna, lugnande sig, ehuru hon ej kunde taga sina ögon från dörren.
— Jag mår tvärtom betydligt bättre och är mycket tacksam för er vänlighet. Jag är bara rädd att ni blivit trött av att tala med mig. Men det var så roligt, att jag inte kunde be er sluta, svarade Laurie, varvid tonfallet i hans röst skvallrade om hur tacksam han var.
— Doktorn är här, anmälde en tjänstflicka, nickande.
— Tyck inte illa vara att jag lämnar er på ett ögonblick. Jag måste gå ut till honom, sade Laurie.
— Bry er inte om mig. Här känner jag mig så lycklig som en syrsa, svarade Hanna.
Laurie avlägsnade sig nu och hans gäst fick därefter roa sig på egen hand. Hon stod just framför ett vackert porträtt av den gamle herrn, och utan att se sig om eller märka att dörren åter öppnades, sade hon:
