— Nu är jag säker på att jag inte kan bli rädd för honom, för han har så vänliga ögon, fast munnen ser sträng ut, och det tycks som om han vore rysligt befallande. Han är inte så vacker som min farfar, men jag tycker i alla fall om honom.
— Tack skall ni ha, min lilla nåd! sade en sträv röst bakom henne, och där stod nu till hennes förskräckelse gamle herr Laurence.
Den stackars Hanna rodnade, så att hon blev alldeles blodröd i hela ansiktet, och hennes hjärta började klappa med fördubblad hastighet, då hon tänkte på vad hon sagt I första ögonblicket ville hon springa sin väg, men hon fann strax att det skulle varit fegt och att hennes systrar sedan skulle göra narr av henne; hon beslöt därför att stanna kvar och dra sig ur spelet så gott hon kunde. Genom en andra blick hon kastade på den gamle herrn fann hon att de livliga ögonen under de buskiga grå ögonbrynen voro mildare än porträttets och att ur dem lyste en godmodighet, som minskade hennes fruktan till en stor del. Den sträva rösten blev ännu strävare än förut, då herr Laurence efter en hemsk tystnad helt tvärt sade:
— Jaså, ni är inte rädd för mig, hä?
— Inte just!
— Och ni tycker att jag inte är så vacker som er farfar?
— Nej, inte riktigt.
— Och jag är mycket befallande; var det inte så?
— Jag sade bara att jag trodde så.
— Men ändå tycker ni om mig?
— Ja, det gör jag.
Detta svar behagade den gamle herrn. Han skrattade kort och skakade hennes hand; därefter satte han ett finger under hennes haka, vände hennes ansikte uppåt, betraktade det allvarsamt, tog sedan bort handen och sade:
— Ni har er morfars lynne, fast ni inte fått hans ansikte. Han var en vacker karl och, vad som är ännu
