Hoppa till innehållet

Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
77
UNGA KVINNOR

ty han har ingen mor, och han får ju komma över och hälsa på oss, mamma, får han inte det?

— Jo, mitt barn, din lilla vän är mycket välkommen, och jag hoppas att Margret inte glömmer bort att barn böra vara barn så länge de kunna.

— Jag vill inte heta barn längre, och jag har ännu långt kvar till tjugu år, inföll Amy. Vad säger du, Betty?

— Jag satt och tänkte på vår »Kristens och kristinnas resa», sade Betty, som ej hört ett ord av samtalet, hur vi kommit ur Misströstans dy och Dödens skuggas dal genom vårt beslut att bli goda människor och efter många ansträngningar strävade uppför den höga kullen och att måhända huset på andra sidan häcken, som är fullt av så många vackra saker, kan för oss bli palatset Prydelig.

— Men först måste vi kämpa med lejonen, sade Hanna, som om hon nästan gladde sig vid utsikten till en sådan kamp.



SJÄTTE KAPITLET.
Betty finner palatset Prydelig.

Det stora huset på andra sidan häcken var också ett palatset Prydelig, ehuru det gick någon tid innan alla systrarna kommo in där, och Betty tyckte det vara ett svårt prov att passera lejonen. Gamle herr Laurence var det största av dem, men sedan han sagt något roligt eller vänligt åt var och en av flickorna, var ingen av dem rädd för honom mer än den blyga Betty. Det andra lejonet var den omständigheten att de voro fattiga och Laurie rik, vilket gjorde att de drogo sig för att ta emot bevis på en välvilja, som de ej kunde återgälda. Men inom kort funno de att det var herr Laurence som ansåg sig stå i skuld hos