kände sig frestad till, och tanken att få spela på det härliga instrumentet var nära att kväva henne.
Innan fru March hann svara, fortfor herr Laurence leende och med en liten mystisk nickning: — De behöva varken se eller tala med någon utan kunde passa på någon stund, då jag stängt in mig i mitt arbetsrum i andra ändan av huset. Laurie är nästan jämt ute, och ingen av tjänstfolket finns i närheten av salongen efter klockan nio.
Nu steg herr Laurence upp liksom för att gå, och Betty ämnade just tilltala honom, ty hans sista ord voro alldeles i hennes smak.
— Var god och tala om för de unga fröknarna vad jag sagt, och vilja de inte komma, ja, då kan jag inte hjälpa det.
Nu smögs en liten hand in i hans, och Betty såg upp i hans ansikte med ett par ögon som strålade av glädje och tacksamhet, då hon på sitt allvarliga men likväl blyga sätt sade:
— Jo, det vilja de visst, mycket, mycket gärna!
— Är det ni som är så kär i musik? frågade han utan att denna gång låta höra något avskräckande »hä!» och såg mycket vänligt ned på henne.
— Det är jag som heter Betty. Jag tycker så rysligt mycket om att spela, och jag skall komma över, om det är riktigt säkert att ingen hör på mig eller blir — störd, tillade hon, fruktande att ha yttrat något opassande och darrande över sin egen djärvhet.
— Inte en själ, mitt barn! Huset är tomt halva dagen! Kom därför och trumma på så mycket ni vill, jag blir er bara tacksam.
— Vad ni är snäll!
Betty rodnade som en ros vid den vänliga blick herr Laurence gav henne; nu var hon ej längre rädd för honom utan tryckte varmt den stora handen, ty hon ägde icke ord att tacka honom för vad han sagt. Den
