gamle herrn strök sakta upp det silkeslena håret ur hennes panna, lutade sig ned och kysste henne, sägande med ett tonfall i rösten som få hört:
— En gång hade också jag en liten flicka med ögon sådana som edra; Gud välsigne er, mitt barn! Farväl, fru March.
Därefter avlägsnade han sig hastigt.
Betty var utom sig av förtjusning och skyndade upp i övre våningen för att meddela hela den lemlästade dockfamiljen den stora nyheten, ty systrarna voro ej hemma. Vad hon sjöng vackert hela aftonen, och vad alla skrattade åt henne, då hon mitt i natten väckte Amy ur sömnen genom att spela piano på hennes ansikte! Då Betty dagen därpå såg både herr Laurence och Laurie åka bort, skyndade hon, efter att likväl ha vänt om två eller tre gånger, över till det stora huset och smög sig såsom en liten råtta med ljudlösa steg genom en sidodörr till salongen där instrumentet stod. Liksom av en händelse kantänka lågo några vackra och lätta musikstycken på pianot, och med darrande fingrar och efter att litet emellanåt ha lyssnat och sett sig omkring, satte sig Betty slutligen ned vid instrumentet och glömde genast sin rädsla, sig själv och allt annat för den outsägliga njutning tonerna skänkte henne, ty det föreföll henne som hörde hon en älskad väns röst.
Där satt hon tills Elsa kom och kallade henne till middagen, men hon hade ingen matlust och kunde endast, överväldigad av vad som rörde sig inom henne, småle mot alla.
Efter en stund smög sig Betty i sin lilla bruna huva nästan varenda dag genom häcken, och den stora salongen besöktes av en lycklig ande, som kom och gick osedd. Betty visste aldrig att herr Laurence ofta öppnade dörren till sitt arbetsrum för att lyssna till de för honom så kära gammaldags melodierna; hon såg aldrig Laurie stå vakt i det yttre rummet för att hålla tjänstfolket på avstånd; hon misstänkte aldrig att de etyder och nya sånger
6. — Unga kvinnor. I.
