sig så rörd av den förtroendefulla lilla kyssen, att all hans tvärhet försvann och han tog upp henne i sitt knä, lade sin skrynkliga kind mot hennes blomstrande kind, varvid han nästan tyckte sig ha återfått sin egen lilla älskade sondotter. Från detta ögonblick var det slut med Bettys rädsla för den gamle herrn, och hon satt där och talade med honom lika förtroligt som hade hon känt honom i hela sitt liv, ty kärlek förjagar fruktan och tacksamhet segrar över stolthet. Då Betty avlägsnade sig, följde han med henne hem ända till porten, skakade hjärtligt hennes hand och lyfte på hatten, då han vände om med upprätt hållning och ståtlig som en gammal militär.
När systrarna sågo detta, började Hanna dansa för att giva luft åt sin förtjusning, Amy var i sin häpnad nära att falla ut genom fönstret och Margret utropade med uppräckta händer:
— Minsann tror jag inte att världens sista timme slagit!
SJUNDE KAPITLET.
Amys Förödmjukelsens dal.
— Den där gossen är en riktig cyklop, eller hur? sade Amy en dag, då Laurie red förbi och smällde med piskan.
— Hur vågar du säga så, när han har sina båda ögon i behåll — och det till på köpet ett par vackra ögon? utbrast Hanna, som ej tålde att man tillät sig några ofördelaktiga omdömen om hennes vän.
— Jag sade ingenting om hans ögon, och jag kan inte finna varför du behöver fatta eld över att jag beundrar hans skicklighet att rida.
— Nå, min Gud, den lilla gåsen menar en centaur, och så kallar hon honom en cyklop! utropade Hanna och började gapskratta.
