att det var det bästa piano de någonsin hört. Det märktes tydligen att instrumentet helt nyligen blivit upprustat och stämt; men så ypperligt det än var, tror jag likväl att dess största behag utgjordes av det lyckligaste av alla lyckliga ansikten som böjdes ned över det, då Betty med glädjestrålande ögon vidrörde de vackra svarta och vita tangenterna och tryckte på den blanka pedalen.
— Du får lov att gå och tacka honom, sade Hanna skämtsamt, ty den tanken kunde aldrig falla henne in att Betty verkligen skulle göra det.
— Ja, det skall jag. Jag tror jag går nu genast, innan tanken gör mig rädd; och till familjens ytterligare förvåning gick Betty beslutsamt ned på gården genom häcken och in i det stora huset till herr Laurences dörr.
— Nå, så vill jag vara död, om jag någonsin sett på maken. »Piannit» har vänt upp och ner på allt i flickans huvud, för hon skulle aldrig gått om där stått till som vanligt! utbrast Elsa, där hon med uppspärrade ögon i fönstret stirrade efter Betty, medan systrarna stodo mållösa av förvåning.
Men de skulle ha häpnat ännu mer, om de sett vad Betty sedan gjorde. Hon gick rakt fram mot dörren till herr Laurences arbetsrum och knackade på utan att giva sig tid att tänka efter, och då en sträv röst ropade: — Stig på! gick hon in och rakt fram till herr Laurence, som såg helt överraskad ut, räckte honom sin hand och sade med lindrigt darrande stämma:
— Jag kommer för att tacka er, ty … men hon kunde icke sluta, ty den gamle herrn betraktade henne så vänligt, att hon glömde bort vad hon skulle säga, och ihågkommande endast att han förlorat sin lilla, så högt älskade flicka, slog hon båda armarna om hans hals och kysste honom.
Om taket på huset helt plötsligt ryckts av, skulle den gamle herrn ej kunnat bliva mera häpen än vad han nu blev; men han tyckte om denna överraskning och kände
