diskande och dammande ej kunde göra omild, drog Hannas lurviga huvud ner i sitt knä.
— Vad beträffar dig, Amy, fortfor Margret, så är du alldeles för besynnerlig och tillgjord. Det kan väl se lustigt ut nu, men du växer till och blir en gång en liten tillgjord gås, om du inte aktar dig. Jag tycker om ditt goda uppförande och ditt vårdade sätt att uttrycka dig, men dina galna ord äro lika litet på sin plats som Hannas fula uttryck.
— Om Hanna är en pojkflicka och Amy en gås, vad är då jag, om jag får fråga? inföll Betty färdig att ta sin beskärda del av Margrets moralpredikan.
— Du är ett älskligt barn och ingenting annat, svarade Margret innerligt; och ingen motsade henne, ty »Råttan» var hela familjens gunstling.
Då unga läsare tycka om att veta »hur folk ser ut», begagna vi oss av detta ögonblick för att giva dem en liten kort beskrivning på de fyra systrar som sutto där tillsammans i skymningen, under det decembersnön föll sakta och lugnt utanför och brasan sprakade hemtrevligt inomhus. Rummet där de befunno sig var gammalt men trevligt, ehuru golvet var litet murket och möblerna mycket simpla. Två vackra tavlor prydde väggarna, en boksamling syntes på en hylla i ett hörn, prästkragar och törnrosor blommade i fönstren, och allt därinne andades den innerligaste hemtrevnad.
Margret, den äldsta av de fyra, var en sextonårig, ganska vacker flicka med gott hull och ljus hy, stora ögon, rikt och silkeslent svart hår, vacker mun och vita händer, över vilka hon var smått fåfäng.
Den femtonåriga Hanna var mycket lång, mager och mörk samt kom var och en som såg henne att tänka på en fölunge, ty hon såg ut att aldrig veta var hon skulle göra av sina långa ben, vilka jämt tycktes vara i vägen. Munnen var skarpt markerad, näsan hade en komisk anstrykning och ögonen voro grå och skarpa samt tycktes
