se allting; uttrycket i dem var än stolt, än lekfullt och än tänkande. Det enda vackra hos henne var ett långt och tjockt hår, vilket hon dock stoppade in i ett hårnät, så att det ej skulle besvära henne. Hanna hade dessutom fylliga axlar, stora händer och fötter, brydde sig föga om hur hennes kläder sutto, och det syntes genast att man hade framför sig den föga tilltalande företeelsen av en flicka som raskt växer till för att bli kvinna och ej tycker om det.
Betty, en rödlätt trettonårig flicka med mjukt hår, ljusa ögon, blygt sätt, talade blott sakta, och över henne vilade ett uttryck av lugn och ro som sällan stördes. Hennes far brukade kalla henne »lilla lugnet», ett namn som passade henne förträffligt, ty hon tycktes leva i sin egen lilla lyckliga värld, som hon endast lämnade när hon ville sälla sig till de få som hon älskade och litade sig till.
Ehuru yngst av de fyra systrarna, var Amy likväl den som hade mest att säga, åtminstone i sin egen tanke. Hon såg precis ut som hon varit av snö, med blåa ögon och ett gult hår, som i lockar böljade ned utför skuldrorna; därtill var hon blek och smärt samt förde sig alltid som en ung dam, som aldrig glömmer den goda tonens fordringar.
Hurudan de fyra systrarnas karaktär var får läsaren själv sluta sig till genom fortsättningen av vår berättelse.
Klockan slog sex, och efter att ha rört om i kakelugnen, satte Betty ett par kängor framför den för att värmas. Hur det nu kom sig, så hade emellertid åsynen av de gamla kängorna en god verkan på flickorna, ty de visste nu att det ej kunde dröja länge innan deras moder kom hem, och vid tanken på att man snart skulle få hälsa henne välkommen ljusnade systrarnas ansikten. Margret slog igen boken och tände lampan, Amy lämnade sin bekväma stol, utan att man behövde påminna henne, och Hanna glömde alldeles sin trötthet och steg upp för att hålla kängorna över glöden.
