med olycksbringande framgång. Den främmande hade ej väl hunnit avlägsna sig, efter att ha yttrat några vanliga utnötta artigheter, förrän Jenny, under förevändning att fråga om någonting, underrättade läraren, herr Davis, att Amy March hade karameller i sin pulpet.
Nu förhöll det sig så, att herr Davis förklarat karameller vara kontraband och högtidligen lovat att i allas närvaro straffa den första som överträdde lagens bud. Efter ett långt och stormigt krig hade denne ihärdige man lyckats ur skolan förvisa kådan, hade gjort en eldbrasa av konfiskerade noveller och tidningar, undertryckt ett hemligt postkontor, förbjudit alla slags grimaser, öknamn och karikatyrer samt gjort allt vad en man kan göra för att hålla ett halvt hundrade okynniga flickor i styr. Gossar kunna, det må Gud veta, tillräckligt nog pröva en människas tålamod, men flickor äro oändligt mycket värre, isynnerhet för nervsvaga magistrar med despotiskt lynne och icke större uppfostringsförmåga än den herr Davis ägde. Han kunde något latin, grekiska och algebra samt alla slags — ologier, varför han ansågs vara en ypperlig lärare; men på hans sätt, moral och föredömen fästes intet synnerligt avseende. Ögonblicket var det mest gynnsamma för att skvallra på Amy, och detta visste Jenny. Herr Davis hade synbarligen druckit för starkt kaffe på morgonen; det blåste ostlig vind, vilket alltid inverkade menligt på hans nerver, och hans lärjungar hade icke visat honom det förtroende han ansåg sig förtjäna; därför var han också — för att begagna skolflickornas uttrycksfulla, om icke just så städade språk — nervös som en trollpacka och ohyfsad som en björn. Att låta hans öra uppfånga ordet »karameller» var liksom att sätta eld på krut; hans ansikte övergöts av rodnad och han slog handen i katedern med en styrka, som kom Jenny att återvända till sin plats med ovanlig hastighet.
— Var så goda och hör vad jag har att säga, mina unga damer.
